Feeds:
Inlägg
Kommentarer

jungstedt

Om någon undrar var mitt exemplar av Mari Jungstedts ”Det fjärde offret” befinner sig så visar jag det här. I en papperskorg nedanför Machu Picchu.

Först tänkte jag lämna den i bokhyllan i hotellobbyn men sedan kom jag ihåg att a: den är för sjukt dålig för att rekommenderas till någon levande människa överhuvudtaget samt, b: jag använde de fyra sista sidorna i boken till att torka mig när det fattades toalettpapper på flygplatstoaletten i Cusco. Och då hade jag inte ens läst ut boken. Men med tanke på hur jag mådde efter flygturen så kan man lugnt säga att boken var någon av en livräddare.

Go Boel!

Jag har turen att ha en massa fina och bra och talangfulla människor runt mig och en av dem ska nu släppa sin första bok. I höst kommer Boel Bermanns ”Den första människan” ut på Kalla Kulor förlag och det är såklart hur kul som helst. En annan talangfull person i min omgivning har just gjort en intervju med Boel om detta och därför tycker jag att ni ska ta en titt på den på Annas blogg Bokstävlarna.

Och så ska ni såklart kolla in Boels hemsida där ni bland annat kan läsa några av hennes noveller.

 

Really? Really!?

”Med sin vassa tunga och strikta klädsel står Magdalena för allt som Gabriel ogillar hos kvinnor. Den dekadente greven i sin tur representerar det Magdalena kommit att förakta hos män. Men ett nattligt möte och ett chockerande avtal leder dem rakt in i en förbjuden, eldfängd och allt mer skandalös romans”.

Jag ska fan börja skriva romance. Uppenbarligen går det att sälja vilken skit som helst.

En läshelg arg

Eftersom jag uppenbarligen helt saknar självbevarelsedrift tragglade jag mig i helgen igenom hela Åttio dagar gul av Vina Jackson, den första delen i en erotisk trilogi om violinisten Summer. När jag först blev tipsad om denna bok trodde jag naturligtvis att det bara var ett grymt skämt men sån tur har vi inte.

Boken handlar alltså om Summer som får sin kära fiol sönderslagen och erbjuds en ny av den mystiske Dominik. Självklart mot att hon går med på hans krav. Tillsammans ger de sig ut på en erotisk mörk resa. Verkligen helt sjukt nyskapande. Jag kopierar in baksidestexten medan jag kräks lite i munnen:

”Summer – ung, vacker, sensuell och begåvad violinist – är fången i en trist relation med en man som är ointresserad av erotik. Hon går helt upp  sin musik, mest Vivaldi och Mendelssohn, och för att förtjäna sitt uppehälle spelar hon i Londons tunnelbana.
När en huligan förstör hennes fiol får hon ett överraskande erbjudande från Dominik, en universitetslärare med starka och speciella begär. Han är förtrollad av Summer sedan han sett henne spela och vill ge henne en exklusiv fiol. Men han har ett villkor: hon måste först spela för honom – naken och i hans hem.
Summer och Dominik kastar sig in i en halsbrytande erotisk relation där Summer får chansen att uppleva och bejaka en mörk sida av sin sexualitet som hon tidigare hållit tillbaka. De prövar gränserna för underkastelse och dominans och snart förstår hon att njutning också kan betyda smärta.
Kan en relation så fylld av uppslukande passion överleva?”

 Det positiva jag kan säga är att den kvinnliga huvudrollshavaren inte är ett fullt lika korkat våp som Anastasia i Fifty shades, men hon är inte precis Einstein heller. Hej främmande man som jag typ pratat med i 3 sekunder. Självklart åker jag rakt ut i ödemarken i din bil eftersom du lovat mig en ny fiol om jag gör oanständigheter. Det kallar jag riskkalkylering.

Den där fåniga biten om att hjältinnan måste vara oskuld för att vinna kärlek finns inte med här och det är jag tacksam för. Men i övrigt är det Harlequin rakt igenom. Och i stort sett lika dåligt skrivet som Fifty Shades. Jag ger ett exempel från deras första möte:

”Dominik hade alltid varit en uppmärksam läsare av spionromaner och hade memorerat en del av den grundläggande spiontekniken från de många böcker han slukat.”

(Ja jag lovar. Det står så i boken. For real).

”Det gjorde att han hade placerat sig undanskymt på kaféet, på bottenvåningen i ett hörn vid trappan där han hade fri utsikt mot ingången men där han på grund av ljuset utifrån själv inte nödvändigtvis skulle bli sedd. Vid just det här tillfället, tänkte han, fanns det dock inget behov av någon flyktväg. Han såg henne komma in, bara några minuter sen och lätt andfådd. Hon såg sig hastigt omkring i det nästan tomma kaféet där den tunga kaffedoften förföriskt drev mellan väggarna där och espressomaskinen tuffade på. Han såg att hon missade honom bakom trappan, och när hon hade gått upp på andra våningen för att leta efter honom töjde sig pennklänningen över höfterna för varje steg hon tog och gav honom en klar vy under den innan dunklet mellan benen dolde fortsatt utforskning. Dominik hade alltid varit något av en voyeur, och denna ofrivilliga och alltför korta glimt av hennes hemligheter var en njutning och ett utsökt löfte om vad som komma skulle. Utan violinen och den hypnotiska effekten av hennes musik kunde han nu koncentrera sig på hennes fysiska uppenbarelse. Hon hade flammande rött hår, getingmidja, ett nästan manligt sätt att röra sig.”

 Tydligen är det två ”etablerade” författare som skrivit denna bok under pseudonym och det väcker genast åtminstone två frågor hos mig. Vad har de skrivit innan och vilket förhållande har de med varandra eftersom de valt att gå samman och skriva en riktigt sopig erotisk skitbok?

 Och sen fattar jag inte hela den där finkulturgrejen. Ska det bli mer ok för att de är lite sådär förstoppat intellektuella? Och kan de inte i så fall dra det lite längre än till svenneintellektuella Vivaldis fyra årstider och Tess D’Ubervilles? Det är väl inte precis hardcore? Det är ju som att säga att man gillar lite svårare och mer utmanande böcker och syfta på Da Vincikoden eller Alkemisten.

Och två delar till följer alltså. Med de fantasifulla titlarna Åttion dagar röd och Åttio dagar blå. Den första boken räckte dock för mig och jag planerar inte att utsätta mig för mer. Inte ens för att kunna varna andra.

 Med risk för att framstå som en komplett galning  måste jag erkänna att jag gick igenom en hel del erotisk litteratur under min vecka i isolering på Gran Canaria. Jag vill verkligen hitta något som är bra i den här strömmen av böcker som släppts på sistone men de gör det inte precis enkelt för mig. Jag misstänker att det inte var många som trodde att det var erotisk litteratur jag hängav mig åt när jag satt där under ett parasoll och muttrade argt för mig själv medan jag hytte lite med näven. Så det kommer ett par bokbål till på ämnet erotik…..

Fifty Shades of Grey av E.L. James

Om en person i vuxen ålder ser Twilight på bio och tycker att det är världens bästa film, sträckläser alla böckerna, börjar skriva fanfiction under namnet Snowqueens Icedragon och sedan börjar skriva egna böcker. Då bör man inte läsa dem. Detta visste jag tyvärr inget om och nu gör både mina ögon och mitt huvud ont och det finns ingen möjlighet att radera det jag läst ur mitt minne. Det kan vara den sämsta skit jag läst någonsin. Jag tog mig igenom hela bok ett. Höll på att dö skamdöden ungefär en gång per sida och ragequittade säkert 30 gånger. Men jag tänkte att om jag nu ändå börjat så kunde jag väl lika gärna avsluta eländet. Sedan gav jag mig in på bok nummer två och lyckades ta mig ända till maskeradbalen där jag slutligen fick nog och beslutade mig för att det helt enkelt inte var värt det.

Så vad är det jag inte gillar? Ja det mest uppenbara är ju att det är helt sjukt dåligt skrivet. Det är barnsligt och tjatigt och upprepande. Jaja, vi fattar att ni går igång på hissar. Och det tvingas vi läsa om och om igen. När de går in i hissen för nittonde gången och man återigen måste genomleva den sexuella spänningen och läpptuggandet och de menande blickarna och den ökande andhämtningen så KAN man det liksom. Och den där jävla helikoptern. E.L. James lär ju ha någon form av helikopterfetisch för tjatet tog aldrig slut. Men det värsta är den där vidriga inre gudinnan som dansar samba och slår volter över allt från att han går igång på att hon tuggar på läppen till att han stalkar henne med ungefär 500 mail om dagen. Jag HATAR hennes inre gudinna. Och hennes ordförråd behöver vi inte ens gå in på. Kan ingen vänlig människa köpa en synonymordbok till henne.

Sen har vi klyschorna. Boken börjar med att Anastasia står framför spegeln och retar sig på sitt tjocka ostyriga hår och på ögonen som är alldeles för stora för hennes ansikte. Men stackars dig då. Och morgonen efter den första sexuella kontakten med Grey så sätter hon upp håret i pippilotter, tar på sig hans vita skjorta och dansar runt i köket medan hon fixar frukost. Och självklart har hon hörlurar på sig och märker inte att han står och tittar på henne. Jag menar jösses. Det är lite som att läsa en tonårsfantasi. Och då menar jag TIDIG tonårsfantasi. Som att den snygga killen kommer till skolan och visar alla dumma tjejer att det är henne han vill ha och inte dem. Allt är så fånigt och överdrivet och dramatiskt och larvigt att man bara vill ha sönder någonting. Om Grey hade köpt ett labb och odlat fram en enhörning till henne hade jag inte blivit förvånad. Och hennes bästa väninna får ihop det med Greys bror och Greys syster får ihop det med bästa väninnans bror för alla är ju bara en stor och fantastiskt lyckad familj. Sen att det tog typ tre minuter för Grey att bli kär och sluta gilla BDSM och vilja gifta sig och ha vaniljsex resten av livet vet jag inte riktigt hur jag ska tolka. Hans djupt traumatiserade och mörka inre var tydligen inte fullt så djupt traumatiserat och mörkt som man kanske trodde. Helt plötsligt vill han vara svennebanan och åka på segelutflykter och på sig höjd binda fast henne i sängen med en slips och kladda in henne med glass.

Men det absolut värsta är den helt galet sunkiga kvinnosynen. Behöver vi på fullt allvar fler böcker där kvinnorna ska vara oskulder och råka i trångmål hela tiden och behöva bli räddade för att vinna kärlek? Anastasia ramlar och svimmar till höger och vänster och fångas upp av hans starka armar så många gånger att jag tappar räkningen. Ett tips: Om din inre gudinna gör saltomortaler över det faktum att din sjukligt kontrollerande hattmakare till pojkvän köpt företaget du jobbar på för att kunna avskeda din chef om han fortsätter att försöka bjuda ut dig, så kanske du ska fundera lite på om gudinnan i fråga kanske befinner sig någonstans långt tillbaka i den mörkare delen av medeltiden och helt har missat saker som kvinnlig frigörelse, rösträtt och ensamflygningar över atlanten. Den första sunda reaktionen i ett sånt läge bör inte vara ”Oh joy, det måste betyda att han älskar mig”. Och kan människan sluta rodna? Hon rodnar av någon underlig anledning sött och oskuldsfullt minst tre gånger per sida. Wtf liksom? Att en hel generation kvinnors sexliv inte är mer uppfuckat än det är efter att i tidig ålder tragglat sig igenom Grottbjörnens folk, Hästarnas dal och Mammutjägarna är ju ett mirakel i sig. Men där är ju ändå hjältinnan åtminstone remotely kapabel att ta hand om sig själv och inte ett patetiskt rodnande vrak.

Och den här sexgrejen är ju ett kapitel för sig. Jag är inte särskilt pryd av mig. Lite bra porr har ju ingen dött av. Men detta är så undermåligt skrivet att det gör ont att läsa. Och vi pratar inte Hästarnas dal med blommor som öppnar sig och länder som värker. Här handlar det om långa explicita beskrivningar om hur långt ner i halsen hon kan ta den utan att få kräkreflexer. Och nu är jag inte särskilt bevandrad i det där med BDSM men jag vågar mig på en gissning om att hon med sitt kvasipsykologiserande antagligen förolämpar precis alla som faktiskt håller på med det.

Och nu ska skiten filmas också. Och det ska spekuleras i vilka som ska spela huvudrollerna. Kan de inte bara göra processen kort och slänga in Kristen Stewart och Robert Pattinson för det är väl ingen på planeten som tror att hon haft några andra än dem i åtanke när hon satt hemma och krystade fram den här smörjan?

Jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja prata med någon som läst den här värdelösa boken och faktiskt gillat den. Hittills har jag dock bara (vilket jag ju borde glädja mig åt) träffat på personer som i olika utsträckning delar mina åsikter.

Sådärja. Nu känns det lite bättre.

Jag har varit en dålig människa och negligerat min stackars bokblogg alldeles för länge nu, men det är dags för en uppryckning. Egentligen hade jag ingen direkt plan att börja just nu, men något fångade min blick när jag i dag ställde upp en vagn med återlämnade böcker på hyllorna för skönlitteratur. Plötsligt stod den där. Någon hade till och med lyft ut den från sin vanliga plats i hyllan och ställt den på display. Nästan lite vulgärt öppen och med den fula framsidan synlig för alla och envar. ”Vänner för livet” av Per Hagman…

Så nu kör jag igång igen. Men en sak kommer dock att vara aningen annorlunda. Jag tänker faktiskt inte bara bränna böcker hela tiden. Jag börjar ärligt talat bli mer än lovligt trött på mig själv och har lovat min omgivning att bli lite mer positiv. Därför kan det faktiskt tänkas att det dyker upp lite snälla recensioner också. Men inte gällande Per Hagman. Inte honom. Aldrig honom. Make no mistakes…..

LILLA STJÄRNA – John Ajvide Lindqvist (2009)

Jag tyckte verkligen verkligen inte om den här boken och det gör mig så himla ledsen. Mina förväntningar var i och för sig skyhöga men jag tror inte att det spelade någon roll alls. Det finns ingenting jag tycker om med vare sig berättelsen eller sättet den är skriven på. Det känns som om jag skulle behöva vara ett litet söndermobbat emokid med våldsamma drömmar om hämnd inom mig för att uppskatta berättelsen om de här två flickorna och deras väg mot det blodiga slutet, och det ÄR jag inte.

Boken handlar om två flickor. Den ena hittas i skogen. Ett sångbegåvat underbarn som uppfostras i en källare isolerad från omvärldens korruption. Den andra isolerad på ett helt annat sätt. En osäker och otymplig flicka som helt enkelt inte passar in. Och som egentligen inte heller vill göra det. Till slut korsas deras vägar och en mycket märklig vänskap med katastrofala följder inleds.

Det låter ju så bra. Varför blev det då inte det?

Jag är ett stort fan av Ajvide. Låt den rätte komma in är lätt en av de bästa svenska böcker jag läst oberoende av genre. Novellsamlingen Pappersväggar är riktigt bra och den näst senaste romanen Människohamn var en helt underbar sträckläsningsupplevelse för mig. Hanteringen av odöda är inte min favoritbok av honom, men den fångade mig ändå och jag läste den med stort intresse från pärm till pärm. Lilla stjärna hade jag lust att lägga ner efter 50 sidor.

Låt den rätte komma in berättar en helt osannolik historia. Vampyrer i ett vintrigt Blackeberg och den märkliga vänskapen mellan en av dessa och en ensam och utstött pojke. Men på något sätt lyckades Ajvide göra historien trovärdig. Den berörde mig verkligen. Lilla stjärna berörde mig inte alls. Karaktärerna kändes stereotypiska och grunda och när Teres talade med sitt tillgjorda barnspråk ville jag bara ta upp en sådan där skämskudde som man håller för ögonen när något på tv är för plågsamt att titta på. Det kändes helt enkelt för fånigt.

Jag har läst massor av recensioner av den här boken vid det här laget. När jag hade läst några som alla bubblade av förundran och gillande blev det nästan som en besatthet. Jag googlade fram alla recensioner jag kunde hitta bara för att försöka hitta någon som gillade den lika lite som jag. Utan vidare lyckat resultat.

Så kom igen nu Ajvide. Du har inte tappat bort mig än. Fortsätt skriva och gör det lika bra som jag vet att du kan. Jag kommer att fortsätta vänta med iver inför varje nytt släpp. Kanske inte med lika höga förhoppningar som jag hade förut, men jag är fortfarande en trogen anhängare. Jag lovar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.