Så nu kör jag igång igen. Men en sak kommer dock att vara aningen annorlunda. Jag tänker faktiskt inte bara bränna böcker hela tiden. Jag börjar ärligt talat bli mer än lovligt trött på mig själv och har lovat min omgivning att bli lite mer positiv. Därför kan det faktiskt tänkas att det dyker upp lite snälla recensioner också. Men inte gällande Per Hagman. Inte honom. Aldrig honom. Make no mistakes…..

LILLA STJÄRNA – John Ajvide Lindqvist (2009)

Jag tyckte verkligen verkligen inte om den här boken och det gör mig så himla ledsen. Mina förväntningar var i och för sig skyhöga men jag tror inte att det spelade någon roll alls. Det finns ingenting jag tycker om med vare sig berättelsen eller sättet den är skriven på. Det känns som om jag skulle behöva vara ett litet söndermobbat emokid med våldsamma drömmar om hämnd inom mig för att uppskatta berättelsen om de här två flickorna och deras väg mot det blodiga slutet, och det ÄR jag inte.

Boken handlar om två flickor. Den ena hittas i skogen. Ett sångbegåvat underbarn som uppfostras i en källare isolerad från omvärldens korruption. Den andra isolerad på ett helt annat sätt. En osäker och otymplig flicka som helt enkelt inte passar in. Och som egentligen inte heller vill göra det. Till slut korsas deras vägar och en mycket märklig vänskap med katastrofala följder inleds.

Det låter ju så bra. Varför blev det då inte det?

Jag är ett stort fan av Ajvide. Låt den rätte komma in är lätt en av de bästa svenska böcker jag läst oberoende av genre. Novellsamlingen Pappersväggar är riktigt bra och den näst senaste romanen Människohamn var en helt underbar sträckläsningsupplevelse för mig. Hanteringen av odöda är inte min favoritbok av honom, men den fångade mig ändå och jag läste den med stort intresse från pärm till pärm. Lilla stjärna hade jag lust att lägga ner efter 50 sidor.

Låt den rätte komma in berättar en helt osannolik historia. Vampyrer i ett vintrigt Blackeberg och den märkliga vänskapen mellan en av dessa och en ensam och utstött pojke. Men på något sätt lyckades Ajvide göra historien trovärdig. Den berörde mig verkligen. Lilla stjärna berörde mig inte alls. Karaktärerna kändes stereotypiska och grunda och när Teres talade med sitt tillgjorda barnspråk ville jag bara ta upp en sådan där skämskudde som man håller för ögonen när något på tv är för plågsamt att titta på. Det kändes helt enkelt för fånigt.

Jag har läst massor av recensioner av den här boken vid det här laget. När jag hade läst några som alla bubblade av förundran och gillande blev det nästan som en besatthet. Jag googlade fram alla recensioner jag kunde hitta bara för att försöka hitta någon som gillade den lika lite som jag. Utan vidare lyckat resultat.

Så kom igen nu Ajvide. Du har inte tappat bort mig än. Fortsätt skriva och gör det lika bra som jag vet att du kan. Jag kommer att fortsätta vänta med iver inför varje nytt släpp. Kanske inte med lika höga förhoppningar som jag hade förut, men jag är fortfarande en trogen anhängare. Jag lovar.

Först tänkte jag starta en skräcklitteraturblogg. En blogg om sånt som gör mig glad. Från Varulvar, gastar, hemsökta hus, andeutdrivningar, vanvettiga mördare och bindgalna vilddjur, via ihoptråcklade 1800-talsmonster, skvallrande hjärtan, svarta katter och dimtäckta gotiska hedar till EVP, splatter och vampyrer i stockholmsförorter. (Men inte om vampyrer som glittrar i solsken. För det är bara fånigt…). Jag insåg dock snabbt att jag, med mitt något begränsade attention span, inte skulle orka ha tre bloggar. Så i stället flyttar jag in mina maror i bokbålet i stället. Om ni ser den här rubrikbilden behöver ni alltså inte bry er om att läsa om ni inte är intresserade av just den genren.

Själv vet jag inte riktigt varifrån min fascination för skräck egentligen kommer från. Kanske hade min pappas fäbless för gamla spökhistorier, min mammas kärlek för mörka mysterier och det faktum att min storebror lät mig smygtitta på en massa skräckfilmer med honom något med saken att göra. Men så långt tillbaka jag kommer ihåg har det alltid varit de allra läskigaste filmerna i videobutikens hyllor som lockat mig. Och naturligtvis de allra mörkaste böckerna.

http://www.flickr.com/photos/29243011@N02/4171648764/

Det har blivit lite dåligt med böcker på sistone. I alla fall dåliga sådana. Men nu är det julledigt som gäller och jag är beredd att sätta en ansenlig summa pengar på att åtminstone EN av böckerna i min väntande bokhög kommer att förtjäna en plats här.

Tills vidare visar jag upp min hyllning till en av världens absolut bästa böcker alla kategorier. Tänk vad lite dekorplast kan göra för en tråkig vit köksvägg. Någon som vet vilken det är?

Boken genererade dock inget bokbål eftersom jag helt enkelt inte tyckte att den var värd min energi.
Men sedan läste jag uppföljaren….

Jag trodde inte att det var möjligt för mig att tycka ÄNNU mer illa om huvudpersonen än jag gjorde efter första boken, men där var jag inne för en överraskning. Vilket jävla as. Hur kan en person vara så egenkär och förstoppad som denne man? Eftersom min vän Anna redan recenserat boken i sin blogg Bokstävlarna, så länkar jag helt enkelt dit. Jag skulle ha skrivit ungefär likadant (men antagligen lagt till lite mer svordomar och hårda ord eftersom jag inte är lika proffsig som Anna), så läs och förfasas. 

Nu är det väl egentligen bara en sak till jag skulle vilja reflektera över. Enligt Ray (eller Sten som han valt att kalla sig i boken) vill ALLA ligga med honom. Äldre damer i snabbköpet och vackra tjejer i 20-årsåldern på krogen. Alla. Han är helt enkelt så fantastiskt snygg och het.

Så jag tänkte att vi skulle ta och ta oss en titt på honom. Se på den bistra men samtidigt ärliga minen. Den lätt uppknäppta skjortan som låter ana att det kanske finns en hel del behåring innanför. Antydningen till hockeyfrilla. Och intellektuell är han också. Han har ju faktiskt skrivit två böcker. Att båda handlar om att han är ett otroget och ansvarslöst svin kanske vi inte behöver ta upp.

Så: Would you do him or not? Själv skulle jag nog hellre äta upp min hund rå, men vi har ju alla lyckligtvis olika smak.

Ytterligare ett skäl till flytten är att jag har min pysselblogg World of Artcraft på WordPress, och det tilltalar naturligtvis min ordningsamma bibliotekarieådra att ha allt snyggt och prydligt på samma ställe.

Alla mina inlägg är överflyttade till min nya blogg, men tyvärr ligger de fina kommentarer jag fått kvar på den gamla. Jag har däför valt att vänta med att radera den och länkar i stället till den här.

Hoppas att ni gillar min nya blogg. Och att den åtminstone kan roa er för en liten stund.

Denna osannolika utveckling inleddes några dagar innan mitt stora amerikaäventyr. På semestern ska det softas och då ska det läsas lättläst och substanslöst. Så jag införskaffade mig ”Den andra systern Boleyn” och ”Arvet efter Anne Boleyn”. Och började läsa. Och PANG så var jag fast som en vilt kämpande delfin i ett tonfisknät.

Och nu VET ju jag vad ni kommer att säga. Passion. Ond bråd död. Intriger. Historisk miljö. Jag slänger ju tantsnuskstenar som är stora som atombomber här i mitt lilla glasbibliotek. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det.

Dessa böcker har ju en hel del som talar emot dem. Förutom att de med viss rätt skulle kunna placeras i tantsnuskfacket så är de ju på alla sätt och vis hejdlöst och skamlöst publikfriande. Att säga att de skulle vara svårlästa är inte bara en mild överdrift. För att inte ta upp det faktum att böckerna med allra största sannolikhet är fullständigt historievidriga.

Men det finns också (säger jag med hjärtat fyllt till brädden av skam) en massa som tilltalar mig. Ingen av karaktärerna är särskilt trevliga. Inte ens huvudpersonerna. Snarare tvärtom. Och folk dör till höger och vänster som flugor. Alltid föranlett av ett politiskt rävspel utan dess like. Dessutom frossas det i beskrivningar av miljöer och vackra kläder och vad kan jag säga? Innanför denna hårda bibliotekarieyta är jag fortfarande bara en kvinna. Och jag lekte också med barbiedockor när jag var liten….

Dessutom bör jag väl tillägga (och märk nu väl att jag slåss med näbbar och klor för att behålla lite trovärdighet och stolthet efter detta erkännande) att Philippa Gregory faktiskt sitter på en doktorstitel i 1700-tals litteratur. Så HELT blåst kan hon ju inte vara. Något jag dock å det starkaste måste ifrågasätta är huruvida man verkligen kan kalla detta en ”historisk roman”. Många av de recensioner jag läst utrycker åsikten att böckerna skulle vara bra i historieutlärningssyfte. Och det tror jag inte håller i längden. Visst, Gregory lade ner 3 år på ”Den andra systern Boleyn” och efterforskade tydligen ganska friskt. Men när hon spekulerar i hur människors känslor och personliga uppsåt leder till historiska händelser så är det ju faktiskt hennes egen fantasi det bygger på.

Efter att ha tagit mig igenom ”Den andra systern Boleyn”, ”Arvet efter Anne Boleyn”, ”Den första hustrun” och ”I drottningens närhet”, har jag nu gett mig i kast med ”Jungfruns älskare”. Den behandlar Elisabeth I:s växande romans med den gifte adelsmannen Robert Dudley, och efter att bara ha läst några kapitel nedslås jag av den väsentligt höjda graden av tantsnusk. Den är helt enkelt inte särskilt underhållande eller spännande utan bara ganska plump.

Så nu återstår bara frågan om jag verkligen ska ge mig i kast med hennes andra böcker. Bland dem har vi till exempel ”Blodshämnd”, som tydligen ska vara någon form av skräckromantik med inslag av incest och sadism. Samt dödsdömd kärlek mellan gift prästdotter och språkbegåvad slav i boken ”Förbjudet”. Något säger mig att dessa båda böcker kanske tar tantsnusket ett steg högre än i böckerna och Henrik VIII:s fruar, och det vet jag inte riktigt om jag klarar av. Om någon möjligtvis har läst dem så kan ni väl tipsa/varna mig.

Och om ni plötsligt en dag skulle se mig smyga runt bland harlequinhyllorna i snabbköpet, vilt kliandes i armvecket och med en skuldmedveten men ändå lysten min, så får ni helt enkelt dra ihop en intervention.

Jag borde bli en bättre recensent men jag vet inte hur jag ska gå till väga. Läser jag en bra bok så myser jag för mig själv och ställer den som ett fint pynt i bokhyllan. Är den halvbra eller ointressant men inte dålig så glömmer jag bort den. That´s it. Jag gillar inte att skriva om saker jag tycker är bra. Eller ganska bra.  Jag vill bara klaga. Jag är helt enkelt en sån där jobbig insändarskrivartyp. Och tro mig. Jag HAR skrivit insändare. Om allt från dåligt vägunderhåll och istappsborttagning till björnjakt och hundhatare på tunnelbanan. Jag är skitjobbig. Om jag inte var jag så skulle jag hata mig själv. Så jag kommer med allra största sannolikhet inte att få några recensionsexemplar hemskickade. Men Anna. Om du får någon bok som är så dålig att du VET att det kommer att sluta med att jag sitter och gnisslar tänder av ilska, så får du gärna tipsa mig….

Så dagens bokbål är:

TANTSNUSK

Boken som i detta fall fick igång mig är Catharina Ingelman-Sundbergs ”Brännmärkt”. Jag har någon form av Aspergerdrag som gör att jag helt enkelt inte kan lägga ifrån mig en bok när jag väl börjat läsa den, men i det här fallet var jag tvungen att göra ett undantag när jag kom till sidan 73 och stycket:

”Anne satt tillbakalutad och njöt av musiken medan hon betraktade Mattis säkra handlag med stråken och de små lustiga danssteg som han tog mellan omkvädena. Han har en vacker kropp, tänkte hon, även om den inte är särskilt manlig. Visserligen var han en simpel gycklare, men hon önskade att han skulle komma och sätta sig bredvid henne igen. Hon rodnade inför sina egna tankar.”

Där slutade jag läsa. Det var helt enkelt för plågsamt.

I detta fall borde jag redan från början ha anat att det rörde sig om tantsnusk. Texten på baksidan löd ju trots allt: ”Brännmärkt – en fängslande berättelse om en ovanlig kvinna och den dramatiska kampen mellan tyskar och svenskar i det medeltida Stockholm.” Med andra ord en bok med lite sådär fint historiskt tema så att tantsnuskarna kan skylla på att de är historieintresserade när de egentligen bara vill ha smygporr. Men eftersom jag inte är särskilt smart så tänkte jag ge den en chans. Och nu sitter jag här och hytter med näven för mig själv igen. (Man kan i och för sig få reda på mycket om en bok bara av att läsa recensionerna på baksidan med lite mer kritiska ögon. I detta fall kom de två positiva kommentarerna från Tranås-Posten och Nerikes Allehanda, medan det lite mer ironiskt syrliga kom från Svenska Dagbladet…)

När det gäller tantsnusk så ser jag det lite som de där porrfilmerna som görs i två versioner. En hardcoreversion och sedan en exakt likadan där de har klippt bort de (för en porrfilm) mer väsentliga bitarna. Man får se huvuden och kroppar röra sig men inget mer. Så då sitter man alltså och kollar på en film med kass musik, dåliga skådisar, värdelös story, pinsam dialog och man får ÄNDÅ inte se något kött.

Om man vill ha romantik, varför köper man då inte bara en helt vanlig roman med romantik i? Och vill man ha sex, varför köper man sig då inte bara ren erotisk litteratur? Varför sitter man och går igenom 178 delar av nån jobbig sörja om trollkarlar och häxbränning bara för att var femtonde sida få läsa nåt taffligt och otillfredsställande försök till sexskildring.

Så i det här fallet uppmanar jag faktiskt folk att ta en liten titt på baksidestexten för att undvika eventuella felköp:

”En fängslande berättelse om en ovanlig kvinna och maktkampen mellan…..” STOPP! TANTSNUSK!

”Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till…..” NEJ sa jag! TANTSNUSK!

”Silje lämnar Trondheim då hennes familj dött i pesten. Ensam vandrar hon utan mål från staden…” NEJ, NEJ och åter NEJ!

”Ingelhelm, i Herrens år 814. En liten flicka födds en svinkall vinternatt. Hon växer upp under svåra och brutala förhållanden…..” NEEEEEEEEEEJ!!!

I rest my case.

PS. Och om ni någonsin skulle råka få tag på en bok som innehåller orden: ”Hans länder värkte efter henne”, så släng bort den så fort som möjligt och se till att tvätta händerna (och helst ögonen) noga med svinto innan ni rör någon annat.